1-års kris

Är det bara jag som har 1-års kris? Har nämligen lite ont i hjärtat, Alexis fyller ett år om 9 dagar! Har nämt det här på bloggen några gånger nu, ett jäkla tjat på mig men jag har svårt att ta in detta. Min bebis börjar bli så stor! Förstå mig rätt, jag älskar att se honom växa och utvecklas men det känns lite läskigt. Det är här mitt kontrollbehov kickar in! Det är nämligen så mycket nytt som sker för oss nu i höst, i morgon börjar Dennis ett nytt jobb och kommer flera gånger i månaden vara bortrest. I slutet av augusti är det inskolning för Alexis på förskolan och sen börjar jag också jobba. Mitt i alla detta ska vi skapa nya rutiner som familj och få ett fungerande vardag. Hur gör man? Hur gjorde ni för att få ihop allt? Jag känner mig lite förvirrad, jag vill liksom ha en lösning på allt redan nu fast det inte går. Det här är ju inget problem än utan bara jag som spökar i mitt huvudet. Försöker bara njuta av den tid jag har kvar som mammaledig men ju fler dagar som går ju mer små ångest får jag. Förändringar är nyttiga och utvecklande fast samtidigt läskigt. Kan man söka bidrag om att få vara hemma med sitt barn resten av livet? Hehe. Nä jag måste sluta och börja peppa upp mig, om några månader kommer jag skratta åt dessa känslor.