Idag somnade min Mormor in efter flera år kämpande med sin alzheimers sjukdom. Nu får hon äntligen vila och vara tillbaka med sin älskade man, Morfar, igen. Den senaste tiden har mormor varit väldigt dålig och knappt nårbar, hon kunde inte ens vara med på morfars begravning och dom senaste månaderna har hon knappt känt igen sina egna barn, så jag kan inte påstå att jag stod henne nära nu vid slutet när jag själv har fått barn men det är ändå alltid sorligt när någon går bort. Många minnen från barndomen har kommit till mig idag, hur mormor och morfar var, vad vi har gjort tillsammans under åren. Minnen som jag inte har reflekterat över på flera år dyker upp från ingenstans, antar att det är en del av bearbetningen över vad som har hänt.
Min mamma och min ena moster har tagit hand om både mormor och morfar väldigt mycket nu när dom har blivt gammla och det är väldigt fint att se. Jag känner mig mest ledsen för min mammas skull, jag tror att mormor har det bättre nu än i detta liv. Nu är det vår tur att ta hand om vår mamma så hon får läka från sin sorg och förlust av sina föräldrar.
fint, ge Marion en kram från mig!