Auer Gatti lifestyle

Under tiden jag var gravid älskade jag att läsa om andras förlossningar, gör det än idag, så tänkte att jag skulle dela med mig av min egen förlossning.

Alexis var beräknad lördagen den 27/7-13, men då kom det såklart ingen bebis. På måndagen den 29/7 kl 21 fick jag förvärkar och hela den natten låg jag spänd över att min bebis skulle komma. Som jag hade längtat alla dessa dagar under graviditeten! Fast det var ganska svaga värkar och framåt 3 tiden stannade allt av. Besviken blev jag men hoppet fanns kvar, det kändes ändå som det var nära! Men ingeting hände på flera dagar, jag mådde hur bra som helst i kroppen och jag provade alla husknep som fanns för att hjälpa till att sätta igång förlossningen, men det hjälpte inte. Efter två besök hos MVC och en tid för igångsättning började jag känna mig lite deppig, det kändes som att jag inte skulle få någon bebis.

sista magbilden jag tog 

Natten till onsdagen 7/8 kl 2, vaknade jag av att jag behövde springa på toa och inte pga jag var kissnödig utan nu hade mitt vatten börja läcka. Då sattes värkarna igång igen och jag var överlycklig! så redo att föda och kände en lättnad över att slippa bli igångsatt. Vi började klocka värkarna som blev allt mer intensiva. Så när klockan närmade sig kl 5 så fick vi ett ok att åka in till Huddinge sjukhus. Väl där blev jag undersökt för att kolla om det var fostervatten som rann ut eller inte och fick en CTG på magen, mitt i allt så började värkarbetet stanna av. Barnmorskan jag träffade kollade aldrig om jag hade öppnat mig, utan skickade hem mig för att sova. Jag bad om att bli igångsatt då jag nu var i v.41+3 men fick svaret att jag behövde vänta ett till dygn. Sur blev jag och ännu mer besviken, när hade den där lilla bebisen tänkt att komma ut?! Nu var tålamodet inte det bästa. Vi bestämde oss för att äta frukost på sjukhuset i hopp om att värkarna skulle komma igång igen men jag fick bara en stark värk då och då så vi åkte hem.

Kl 9 kom vi tillbaka till lägenhet och vi la oss i sängen, Dennis somnade på någon sekund men jag kunde inte slappna av för nu började värkarna bli mer intensiva och det gjorde ondare att ligga ner än att stå upp. Mellan kl 9-14 gick jag runt i vårt vardagsrum och bara andades igenom alla värkar, försökte vila och äta emellanåt men det gick inge vidare. Till slut ringde jag in till BB igen och frågade efter riktlinjer att gå efter för jag ville verkligen inte åka in och bli hemskickad igen. Fick tipset att under en timme bara klocka värkarna och duscha varmt för att släppa på smärtan. Jag hade konstant aktivitet i magen, när vattnet har börjat gå så får man starka sammandragningar emellan värkarna så jag hade ont hela tiden utan någon vidare vila. Detta gjorde det ganska svårt att ha koll på värk och sammandragning, men nu hjälpte Dennis till att klocka och värkarna var täta med 1-3 min under hela timmen så vi fick ett nytt ok att åka in.

Bilbarnstolen och bb-väskan är med

Kl 18:00 blev vi inskrivna och jag var då öppen 8cm. I väntan på att barnmorskan skulle ta hål på hela hinna så allt mitt vatten gick så satt jag i mitt rum och lyssnade på yogamusik, drack smoothie, hade värmekuddar längst mage och rygg, akupunkturnålar i händerna och huvudet. Min storasyster och Dennis var vid min sida och jag kände att det här är ju hur soft som helst, bara andades genom värkarna och tog det lugnt. Det var överfullt den kvällen på sjukhuset så det tog nästan två timmar innan dom tog mitt vatten, och i samband med detta slutade jag känna att det här var hur soft som helst. Nu var värkarna starkare än någonsin och jag fick verkligen gå in i mig själv för att klara av smärtan. Kl 21 var det skiftbyte om min underbara barnmorska kom in och kramade hejdå till mig, då frågade jag om vi kunde skynda på allt så hon kunde stanna. Men dom skrattade bara åt mig och sa att det här kan ta långt tid, där och då ville jag bara ge upp och sova för jag var SÅ trött. Mina ben var som asplöv när jag satt och guppade på pilatesbollen. Den nya barnmorskan som också var härlig gjorde en ny undersökning och nu var jag öppen 10cm. Jag valde att ställa mig mot sängen för att byta ställning, mitt i allt får jag ett sådant stark tryck i bäckenet att jag trodde huvudet var påväg ut. Den där bajsa-på-dig-känslan alla pratat om. I panik bad jag Dennis hämta barnmorskan igen men hon gick lika snabbt för det var inte dags än, förmodligen var det bara Alexis som åkte ner i gången.

Nu gick det fort, jag började få krystvärkar och ville ta i allt jag kunde men blev snabbt stoppad. Jag var tydligen väldigt stark i mitt bäckenet (tackar träningen för det) och behövde bara andas igenom krystvärkarna för att få fram honom. Att samarbeta med kroppen var det som gällde och efter 30 min krystvärkar var han äntligen ute. Kl 23:01. Jag fick endorfinkick direkt och kände ett lyckorus! Smärtan, den där brinnande känslan i kroppen, försvann i samma sekund som han var ute. Nu var min bebis hos mig! Minns att jag tänkte att han var så himla liten, fast vågen visade 3620 gram och 50 cm lång så ingen mini bebis direkt.

Första bilden vi valde att visa för nära och kära på Alexis.

Hela den natten låg vi vakna och bara stirrade på vår son. Han kom ut på Dennis namnsdag och på hans lyckonummer som är 7. Även fast man var trött såvar det inte så himla lätt att sova, tusen tanker flög omkring i huvudet och vi fick sova kvar i vårt förlossningsrum då det var fullt den natten uppe på BB. Ingen av oss trivs speciellt bra på sjukhus så att få bli utskrivna och åka hem vid lunch tid den 9/8 var otroligt skönt. Då hade vi fått ett eget rum men hemma är alltid bäst.

Jag klarade mig utan någon bedövning under hela förlossningen och endast ett litet skrapsår på ena blygläppen. Jag tyckte det var mer läskigt med sprutan i låret och att sy ett stygn än själva förlossningen, fast jag har alltid haft en lite skräck för nålar och sprutor. Min kropp återhämtade sig snabbt efter förlossningen och redan efter någon dag hade all ömhet kring bäckenet slutat kännas. Amningen och allt som hör till kom igång snabbt också så jag har inga dramatiska upplevelser att dela med mig om. Även fast det kanske är mer spännande att läsa om förlossningar så tycker jag det även är viktigt att dela med sig av dom som går bra och utan några komplikationer för att ta bort mycket oro inför att föda. Jag är stolt över min insats och över vad min kropp klarade av, även Dennis insats under hela förlossningen. Han har nämligen väldigt svårt för sjukhus därav att min storasyster följde med för att vara mitt stöd om Dennis inte skulle klara av det. Jag är också otroligt tacksam över att hon också var vid min sida, barnmorskorna som tog hand om mig var jätte bra men jag hittade min trygghet och styrka av att Dennis och min syster var vid min sida.

lycklig mamma, första dagen hemma efter vår tid på bb.

Kroppen är häftig! efter bara nio dagar hade magen dragit ihop sig rejält.