Alexis började på förskolan igen i tisdag efter ett långt jullov och har haft det så kul där! Han trivs verkligen på sin avdelning och det glädjer mig att han känner sig så trygg med sina pedagoger och kompisar. Igår ville han inte gå ut vilket var helt ok då hälften av gruppen skulle vara inomhus, idag däremot skulle alla barnen börja dagen ute. Jag märker att Alexis blir mer stimulerad och håller sig lättare frisk om han får vara ute en stund varje dag när vädret tillåter, och jag personligen föredrar att han är ute en stund varje dag. Men idag ville min son något annat!
Strax innan kl 9 var alla andra barnen redo att gå och kvar stod jag med en envis, trotsig, bestämd kille som inte alls ville ha på sig overallen. Jag provade alla pedagogiska och opedagogiska knep med att få ungen att ta på sig sina kläder för att kunna gå ut utan vidare positiva resultat. Det hela slutade med att jag ringde Dennis med gråt i halsen efter 35 minuter och en ännu mer ledsen liten kille vid min sida. Lite peppning från min man sida valde jag att ta med mig Alexis ut, som nu hade lugnat ner sig, och lämna över honom till en av fröknarna utan overallen på sig. Nu var kl 9:45 och då det är 12 minus ute och alla barnen var illröda i ansiktet skulle dom precis börja gå in….suck! Bara vända tillbaka in och göra ett nytt försök till en bra lämning. Väl inne blir han sig själv igen, glad, nyfiken och hjälpsam. En stor kram och en puss fick jag innan jag skulle gå och hans dag var redan vänd till det bättre. Men jag, med mina gravidhormoner och hjärnspöken kännde mig som världens sämsta mamma och ensam i världen om att inte lyckas få på min unge ytterkläder så han kan vara ute med sina kompisar vinkar glatt hejdå, ger en stor puss och kram tillbaka för att sen åka hem och gråta ur mig all frustation!!!
Sen ringde jag åter igen till Dennis, efter samtalet visste jag bättre – jag är ingen dålig mamma, jag har bara just nu en underbar trotsig son som testar mig och just idag lite mer än vanligt, och jag är definitivt inte ensam om det här ❤️ Hjärnspökerna är nu borta och hormonerna har lugnat ner sig men känner mig fortfarande rätt så matt. Musten gick ur mig. Inte hjälper det heller att jag har kört fast med bokföringen, får ingen vidare hjälp från support och har bokslut för 2015 snart! Som tur är har jag en rolig eftermiddag inbokad, sen kommer jag hämta hem min glada son och ikväll instruera en Yin yoga. Det är mitt fokus just nu så att jag vänder mitt humör och gör något bra utav den här dagen…
