Är jag känslokall?

Såg denna bild varandra omkring på FB, tog den faktiskt från min mamma, hon är otroligt stark. Ibland lite för mycket för hennes eget bästa. Och jag kan känna igen mig så mycket i det där! I henne och vissa av hennes beteende. Jag har en till stark kvinna i min omgivning som också är en trygghet för mig och hon är likadan, stark och självständig men samtidigt prioriterar alla andra före sig själv. Man blir ju som man umgås och jag är också stark och vill klara av allt själv, jag har svårt att be om hjälp och håller gärna upp min fasad länge tills jag verkligen måste be om hjälp eller stöd. Och jag har även svårt att visa mig svag för jag vill inte att andra ska se mig som ett offer. 

Jag minns så starkt när jag kom tillbaka från julledigheterna, jag gick i årskurs 9 och min bästa barndomsvän hade precis dött. Jag kom tillbaka till skolan helt förstörd och förvirrad. I början var jag öppen med hur jag mådde och kände men ju mer jag öppnade mig ju mer särbehandlade folk mig. Dessa ledsen ögon som jag mötte gjorde mig till slut tokig så jag valde hellre att vara tyst, bearbetade sorgen för mig själv. För jag behövde stöd och inte medlidande.

Sen dess har det fortsatt. För att hålla det kort så har hänt mig otroligt mycket, underbara och mindre bra saker, under mina snart 24 år i livet. Något som är helt normalt, alla får mer eller mindre testa på livets utmaningar. Jag har inge problem att dela med mig av mina känslor till personer jag känner som jag kan få stöd ifrån, men dom är få. Och här skulle jag ibland vilja skriva av mig om precis ALLT men jag väljer att inte göra det pga respekt mot dom som är inblandade. För även om detta är min blogg och mina känslor så finns det alltid två sidor av historien. Och att i text beskriva mina känslor tycker jag är svårt och jag vill inte att saker ska misstolkas.

Just nu känner jag mig bara lite förvirrand över mitt sätt att hantera mina utmaningar i livet. Jag är tillfreds med allt, därav min oro. Genom att jag har fått uppleva mycket tidigare och själv testat olika självhjälpsmetoder så känner jag mig rätt så härdad och att jag har en bra självinsikt. Men det som gör mig förvirrad är att jag denna höst går igenom saker jag tidigare aldrig har upplevt, väldigt jobbiga saker, men jag har inte haft en ända dag där jag bara har velat lägga mig i fosterställning och skita i omgivningen för en stund! Så frågan är, håller jag på att bli känslokall eller hanterar jag bara allt annorlunda nu? Jag är rädd att jag bara stänger av och en dag säger det pang och jag faller, det har hänt förut och jag vill inte att det ska hända igen. För jag anser att man ska bearbeta och acceptera problemet för att sen kunna gå vidare. Men för mig känns det onormalt att gå igenom allt som jag gör just nu och inte ens få några speciella utbrott för mina känslor? Visst kan det hugga till i bröstet, eller några tårar falla från kinderna och ena dagen kan kännas mer kämpig än den andra men jag känner långt ifrån alla starka känslor som jag har känt tidigare vid motgångar. Allt känns så mycket mer hanterbart den här gången.

Största skillnaden nu är att jag själv har hunnit bli mamma, jag vet att man får superkrafter då och det kanske är en av anledningarna varför jag kan känna glädje och se ljuset fast motgångar? Förstå mitt rätt, det har jag kunnat tidigare också och alltid tagit tag i mina problem snabbt. Men som sagt den här gången har jag helt plötsligt kunnat hanterat det bättre än någonsin. Jag tror det beror på Alexis, för fast det är jobbigt så har jag fortfarande min fullt friska underbara son vid min sida varje dag som fyller hela mig med massa kärlek. Och det kanske inte är förrän något händer honom (vilket jag aldrig önskar!!) som jag verkligen faller, och kanske är det för honom som jag klarar allt just nu.