Igår på jobbet kom en ung kille upp till mig helt skräckslagen och sa att hans hjärta slog ojämnt, jätte hastigt och att han upplevde kraftiga hjärtklappningar. Vi ringde efter hjälp men blev inte klokare, dom sjukvården ansåg inte detta vara något allvarligt utan en överansträngning. Han ville inte åka in till akuten heller så jag tog mig tid att ta hand om honom och jag märkte att han hade ett stort behov av att prata! Han berättade om hans oro inför framtiden, hur han jobbar när han egentligen är sjuk under sin praktikplats som rörmokare för att visa framfötter, att han tidigare har tränat ofta som sjuk för att hålla formen, att han har känt på olika hjärtklappningar innan och att det han upplevde igår var något helt annat. Utan att ger er allt för mycket info så misstänker jag att han höll på att få ett nervsammanbrott igår, upplevde panikångest eller är påväg att få en hjärtmuskelinflammation. Vilket är alla lika allvarliga och behövs kollas upp, jag hoppas att jag nådde fram igår och att han tillåter sig själv att be om hjälp. Han har hela livet framför sig och om han inte redan nu börjar lyssna på kroppens signaler så blir det bara värre.
Efter en stund när vi hade pratat och han hade lugnat ner sig så åkte han hem, jag ringde efter en stund för att kolla att allt hade gått bra och det hade det gjort. Han lovade mig att berätta för sina föräldrar vad som hade hänt och att kolla upp detta. Mitt mammahjärtat kopplades på igår och han påminde mig så mycket om hur Dennis var när vi blev tillsammans. Den där konstanta prestationen, höga arbetsmoralen och enorma envisheten över att aldrig visa sig svag. Det pratas mycket hur mycket press till läggs på unga tjejer i dagens samhälle men jag vet att det finns ett stort behov även hos unga killar som känner minst lika mycket press över att lyckas här i livet, problemet är att killar överlag har svårare att förmedla sina känslor och därav blir lite bortglömda.
Jag kan inte förändra hela världen men förhoppningvis göra ett gott avtryck hos någon annan och på så sätt skapa en positiv förändring i deras liv. Min största förhoppning är att jag kan lyckas skapa en trygghet i min egna son så att han slipper känna att han inte duger, är otillräcklig och måste göra andra hela tiden nöjda. Jag hoppas även att han alltid kommer komma till mig och hans pappa om det är något, oavsett om han är 2 år eller 25 år.
